Har snart varit hemma i en vecka, och det är så konstigt men samtidigt helt fantastiskt. Min hund kom ihåg mig, mötte upp mig på flygplatsen och det var så härligt att få kela med honom igen. Mamma och syster väntade i ankomsthallen med skylt och blommor, så himla fina! Lillebror var i bilen. Hade saknat de så himla mycket och det var underbart att bara ha dem omkring sig igen!
Vi åkte hem genom ett regnigt Sverige. Zacke (hund, á 30+ kg) satt/låg i mitt knä hela vägen, så om jag inte hade blåmärken på min lilla sittdyna efter 17-timmarsresan, så hade jag det definitivt efter två timmar i bilen med min "lilla" guldklimp i knäet.
Nu när jag är hemma är det svårt att förstå att jag ens varit borta tycker jag. Allting är ungefär som vanligt här i Sverige. Ibland slåss jag mot impulsen att säga "sorry" så fort jag kommer lite för nära någon i mataffären, men oftast klarar jag mig ganska fint. ;)
Det jag märkte när jag kom hem var att spolknappen på toan satt annorlunda, att pappret var MYCKET tjockare och att lampknapparna sitter på "fel" sida. Språket är såklart också en stor skillnad, men även hur jag har en till referensram på nåt sätt.
Efter några intensiva byta tidszon-dagar åkte jag med familjen till Öland. Kanske att jag mest sov hela helgen, men det var i alla fall fint att få vara där.
Det mesta börjar kännas som vardag nu, och som jag tidigare skrev måste jag kolla på bilder på migsjälv i Kanada för att ens fatta att jag vart där!
Öland med pappa.
KAFFE + PLUGGDAGS! Tack för att ni följde min resa!
