Kajsa i Kanada

Väggarna är helt kala igen, precis som när vi kom. Ärligt talat hade jag gärna åkt direkt hem nu, utan att mellanlanda i Vancouver. Imorgon tar vi färjan från Vancouver Island.. För sista gången. Jag vet inte ens hur jag ska känna över det. Jag har verkligen gillat det här, gillar människorna, naturen, känslan.. Jag har också ogillat saker. Hade jag kommit härifrån, om jag hade mitt liv här, så hade det inte varit svårt att vilja stanna. Staden är helt fantastisk, och jag är jätteglad att det var just här jag hamnade! Men- nu har jag ju mitt liv i Sverige. Jag har min familj där, min lägenhet, det är mitt hemland och jag vill tillbaka dit, fastän jag gillar Kanada också. Det är mer som att det är ett andra hem? Jag har känt mig hemma här, jag hittar, vet vilka bussar som går vart, kan förklara för folk vart de ska gå. Jag vet att man säger tack när man hoppar av bussen, att det finns speciella rulltrappor för kundvagnar, att man måste ha leg för att äta lunch på en bar. Jag förstår mer nu, jag har utvecklats, lärt mig mer. Jag förstår nu hur annorlunda hela livet kan vara beroende på vart man föds. Jag har flera vänner som bor i och kommer från Kanada. Jag har pluggat en utbytestermin på ett universitet i Nordamerika. Jag har bott tvåhundra meter från Stilla Havet, känt på sanden, sett en del av en späckhuggare, varit i den staden min favoritserie utspelar sig. Jag har lärt mig APA, jag har känt mig utanför, annorlunda, svårförstådd. Exotisk. När man går genom campus ser man i människors ögon att de ser att vi ser annorlunda ut. Ytterst få kan uttala mitt namn. Jag har inte kelat med min hund sen innan nyår. Har inte känt hur pappa luktar eller hur mjuka mammas kramar är. Det längtar jag efter, jättemycket. Är verkligen jätteglad att jag vågade ta steget, jätteglad för allt jag fått uppleva här, men jag är också jätteglad att få åka hem nu.