Kajsa i Kanada

Det har varit en ganska tung dag, lektioen var en specialare då vi var tillsammans med en annan klass och gjorde ett experiment av nåt slag. Det har  varit mycket död, förlust, cancer. Människor som grät, det var inte en enda person där inne som inte såg berörd ut. Det var riktigt tungt- det började med att vi satte oss i grupper om fyra. Vi fick varsitt kuvert med olika papper i. Vår professor läste upp ett falö, där vi skulle vara huvudpersonen. Det handlar om hur en person går från att vara en vanlig person mitt i livet, tills att hon/han dör i cancer. På de olikfärgade papprena skulle man, efter instruktionerna skriva upp t ex relationer man värderar, saker i naturen som man tycker är viktiga, vad man vill göra med sitt liv och så vidare. Efter tidens gång skulle man "ge upp" vissa av dehär sakerna, t ex hade jag familj, vänner, att vara positiv, att promenera i skogen, frisk luft, att berätta för människor i min närhet hur bra de verkligen är, osv! Senare under friskare perioder kunde man få ta ett par saker tiillbaka, som man sedan var tvungen att släppa taget om igen. Det skulle nog symbolisera hur mycket patienter får ge upp, som vi sjuksköterskor kanske lätt blir blinda för. Man skulle sedan skriva ner vad man önskade i de olika stadierna av sjukdomsförloppet, vad man prioriterade, vad som betydde någonting, vad man önskade för de man lämnar efter sig. 

Efteråt hade vi diskussion i helklass- saker som att ge en patient sitt "tillstånd" att släppa taget, till hur man ser på livscirkeln, patienter, livet, döden, vad man önskar att människor kom ihåg av en när man var borta. Det fick en tänka väldigt mycket. Även de "starkaste" och manligaste var blöta i ögonen. Man märker hur varmhj'rtade alla är här på sjuksköterskeprogrammet. Många fina människor. 

 

Efteråt ville jag nog mest ringa hem, höra familjens röster, bara krama om dem för några sekunder. Det var lite väl mycket död och gamla känslor som drogs upp. Man börjar ju tänka...  Skulle de minnas mig, och i så fall vad? Hur kände mina släktingar? Hur har deras liv påverkat mig i mitt liv? Hann jag göra skillnad? 

Som sjuksköterska/student blir man definitivt exponerad för döden och ens egen dödlighet, och det var fint att få höra allas tankar och känslor kring det. Skönt att höra från våra professorer som är erfarna och har jobbat inom palliativ vård länge, att de fortfarande håller på att lära sig. Man vill ju så gärna bara göra allting bättre, hjälpa, bota. Men ibland blir det ju inte bättre, för vissa tar livet slut även om det är för tidigt, orättvist eller jobbigt. Det är viktigt att våga fråga, prata, undra.. Det fick vi nog alla inse lite extra mycket idag.